Archive for June, 2008

Munira being with a PASSPORT~~ *woohoo!*

What a day to describe “LETEY”..

Scene 1: Pukul 7.45 pagi

M : Aku dah bertolak! Kamu sudah bangun ka belom?
F : Arrr… Dah bangun tapi belom mandi…
M : Haiya! Aku sampai dalam 10 minit lagi.. mandi cepat!
F : Haa… yer lah…

20 minit kemudian..

M : Aku dah sampai!
F : Aku belom pakai baju! Aku perlu 20 minit!
M : Astaga! Aku bersiap pon lagi cepat! Hish!

Scene 2:

F : Mun2, tengok kaki aku kene paku! *sambil mengangkat kaki ke depan mukaku.. tsk
tsk*
M : Aku tak perlu tengok ini semua *your foot is in my face..did you know dat?*.
Cepat pakai stokin bagai!

Scene 3: Di kantor JPN

Akak kantor : Adek kene tunggu lagi 2 jam untuk surat beranak.. sebab adek dari
Negeri Sembilan…
M : Awal.. lagi tak buleh ker kak? Kejap lagi sembahyang Jumaat..
Akak kantor : Ni lah yang paling cepat dek…
M : Haiyaa!

F : Johor.. system dier lebey advance dari N9 sebab tuh buleh dapat cepat..
HAR3x
M : Demn… (+_+)”

Scene 4: A&W selepas solat Jumaat setelah puas menunggu mcm loser makan burger sorg2

B : Korang nak buat aper passport?
M : Uuuu.. Kitorang nak kawen lari kat Siam! *guling2*
F : Ceh! Tak hingin!
M : Huuuu…. Cold! Hik2x :P

mumbling babbling day

Haih gue pon kok nggak diketahuin perasaan pada hari ini! Sungguh sedih sekali! Gue demam… huhu selesema *sob* batuk *koff2* sengal2 otot waduh2… Moh lerr kiter bersedey beramai2…Salu pon mmg camneh..Kalau demam panas jer sure merapu.. Ahahah:)) Nak gelak pon takder mood. Inikan puler nk senyum… Cakap pon pelan2… Jalan pon tengkot2 Waduh2 kok kesedihan di jiwa kamu.. iya Munira ? Iya… Sedih tapi kok diketahuin kenapa sih.. Nak makan pon tak lalu.. Nak minum kok saket ditekak… seperti hari ini semuanya dalam kesedihan… Kenapa dong sih? Iya.. kok nggak diketahuin..Tiba-tiba seperti maw terjun bangunan.. hatiku terasa berat.. Kepala ku juga terasa berat… ada baik nya kira aku tidur.. Moga2 esok kembali ceria seperti biasa… InsyaAllah…

Me in finality

Finally, me have found me bliss.
Its time to take all my hatred-pathetic-sadness posts in my blog and replace them with
more realistic entries(coming soon..).
Tonite, i can finally understand and realize the whole thing.
I can see the positive side of my story.
Whutever it is.. Friends will be friends:D
To me, we must cherish the people around us.
Its hard to fulfill everybody’s wishes.
I want to be myself. Munira the funny-silly-clumsy-looking girl who always giving oppinion in just about anything. Haha!
There is only one thing to do.
I know I should have done it a long time ago.
But its the thought dat counts.
Owh, and it helps to be positive when you are in a position like me :D
InsyaAllah..